Halvårsmarkören nära... del 3
Detta är del 3 av min halvårskrönika. Har du inte redan gjort det läs de två föregående inläggen först.
Calgary - Toronto
Jag tog farväl av mina roomies i Calgary, en efter en. Sophie var den enda som var hemma när jag tog mina väskor och hoppade in i bilen som skulle ta mig till flygplatsen. Det var ganska tungt att lämna. Men samtidigt hade jag ju något nytt och spännande framför mig. Nordamerikas fjärde största stad väntade mig efter en tre timmar lång flygtur.
Jag hade skaffat mig en del nya grejer i Calgary. Så en hel del gammalt var tvunget att försvinna. Gav var och en av mina roomies en avskedspresent. Något jag inte kunde ta med mig. Sophie fick min hatt. Colin fick ett par jeans jag inte använt på hela resan mer än kanske två gånger. Tom fick en parfym som jag tappat bort locket till. Och Dave fick en skjorta jag knappt använt. Var även tvungen att rensa ut ett gäng t-shirts och lite andra tröjor.
Jag fick skjuts till flygplatsen av min kompis Wilson och hans far Dean. Väl där visade det sig att min ena väska var överviktig. Man får ha 50 pounds per väska. Jag hade två väskor. Den ena vägde 25 den andra 60. Efter några svettiga minuter då jag fick kasta om allt från en väska till en annan släpptes jag igenom med en väska som vägde 30 pounds och en som vägde 55. Tillsammans höll de ju sig under gränsen.
Jag är ganska van vid flyglatser och proceduren vid säkerhetskontrollen, även fast den är olika i varje land. I USA måste man ju ta av sig skorna. Minns den otroligt sura luften vid säkerhetskontrollen på Newark Airport i New York. Skulle verkligen inte vilja jobba där. I Kanada behöver man inte göra det. Tur är väl det, så slipper man klökningarna. Men denna gång hände något mig för första gången. Min annars så klart lysande gröna lampa slog om till rött och metalldetektorn slog larm. Hade detta hänt mig i början av mitt flygande hade jag nog blivit lite nervös, trots att jag inget gjort. Men nu sträckte jag bara lugnt ut armarna utan att ens bli tillsagd. Jag var grön.
Satt och läste en bok jag köpte på flygplatsen, alltid bra att ha något att göra när man väntar, när högtalarsystemet talade om för mig att passagerare med barn eller som behöver hjälp med ombordstigningen nu kunde borda planet. Även passagerare som sitter vid nödutgångarna kunde stiga på. Det var jag det. Nödutgång alltså.
För första gången lyckades jag få tag i nödutgång. Vilken lyx. Jag kunde sträcka på benen och luta mig bakåt. En av flygvärdinnorna hade nog hoppats på att bli stå-upp komiker. Hon gjorde en välkommet annorlunda säkerhetsgenomgång. Men jag var inte på humör för att skoja eller prata med främlingar. Det är jag sällan på flygplan. Speciellt inte om jag flyttar från en plats där jag skaffat mig gott om nära och kära som jag kanske aldrig kommer se igen.
Flygningen var väl som alla andra. Jag stundom sov, stundom tittade på färdplanen på den lilla skärmen framför mig, och stundom drack ett glas cola och tuggade på några knapriga snacks.
Framme vid flygplatsen plockade jag upp mitt baggage och lät så alla veta att jag landat. Ringde upp min före detta chef som flyttat hit. Stämde träff dagen efter på hans nya jobb.
När jag samlat ihop baggaget stöter jag på en irländare som frågar om vi ska dela en taxi. Varför inte? Men vi hade inte planerat att baggageutrymmet på taxin skulle vara för litet för all vår packning och det slutade med att vi blev tvugna att betala $12 extra. Våra försök att slippa ifrån denna avgift var meningslösa.
Sista jag såg av Sophie innan avfärden
Downtown Toronto
Vaknade morgonen efter på mitt hostel. Tog min kamera och vandrade runt på stan. Fick ett par bra bilder. Jag kollade upp vädret innan jag gav mig ut. Och tur var det för som ni kommer kunna se på bilderna såg det varmt ut. Men i själva verket var det -5. Med vinden kändes det som -11. Men det var värt de rosiga kinderna.
Sprang på en uteliggare utklädd till byggarbetare med trumpinnar och en vodkaflaska på fickan. Han visade mig en byggnad jag kunde klättra upp på och ta bilder. Var först lite tveksam till om jag skulle följa efter denna slitna person men inget i hans röst avslöjade något ont uppsåt så jag tänkte: "Man lever bara en gång. Varför inte ta chansen?" Fick ett par rätt bra bilder på taket. Min favorit var när han klättrade upp på en ca 20 meter hög skorsten och ställde sig där uppe. Han lyckades tappa sin vodkaflaska när han skulle klättra ner. Men lika glad var han för det. Han önskade mig lycka till med livet och vi gick åt varsitt håll.
Yeah! I'm surfin' the chimney!
Tog tunnelbanan till Daves jobb. Min före detta chef och fortfarande gode vän. Han bjöd mig på middag och gav mig $70 tills jag fått ett jobb. Pengabrist lider han inte av som diamantförsäljare åt Spence Diamonds. Det gör däremot jag. Jag har räknat på det och jag måste skaffa mig ett jobb inom två veckor annars blir det flyget hem för min del. Inte för att det kommer göra så stor nytta med tanke på att det är ännu värre hemma. Men jag kommer ju i alla fall ha familjen att bo hos. Får väl jobba åt dem. Men det hoppas jag att jag inte ska behöva göra. Toronto har fångat mitt intresse och på nytt tänt flamman inom mig. Samma flamma som mot slutet av min tid i Calgary nästan slocknat helt. Jag hade mycket skoj där, men jag föredrar Stockholm.
Toronto däremot är en helt annan historia. Här har vi en stad i min smak. Höghus, affärsdistrikt, underhållningsdistrikt, walk with the stars, restauranger, barer och pubar i överflöd. Bil är ingen nödvändighet här som det var i Calgary. Här finns tunnelbana, spårvagn, bussar och pendeltåg. Här finns NHL laget Toronto Maple Leafs, här finns det enda kanadensiska NBA laget Toronto Raptors, här finns det enda kanadensiska MLS laget Toronto FC, här finns det enda kanadensiska MLB laget Toronto Blue Jays. Att Kanada enbart har ett lag i NBA är ganska intressant. Speciellt som basket uppfanns i Kanada.
Nu har jag inte så mycket mer att säga. Jobbjakten är i full gång. Boende tar jag i andra hand denna gång. Har ju en säng på ett hostel med bra läge. Lite dyrare, men hellre det än att inte ha något jobb. Man får ju prioritera. Jag utlovar ännu ett inlägg så snart jag vet mer om jobb.
Håll utkik efter mer!
CN-Tower i bakgrunden.
Spårvagn
Ser nästan ut som sommar
Calgary - Toronto
Jag tog farväl av mina roomies i Calgary, en efter en. Sophie var den enda som var hemma när jag tog mina väskor och hoppade in i bilen som skulle ta mig till flygplatsen. Det var ganska tungt att lämna. Men samtidigt hade jag ju något nytt och spännande framför mig. Nordamerikas fjärde största stad väntade mig efter en tre timmar lång flygtur.
Jag hade skaffat mig en del nya grejer i Calgary. Så en hel del gammalt var tvunget att försvinna. Gav var och en av mina roomies en avskedspresent. Något jag inte kunde ta med mig. Sophie fick min hatt. Colin fick ett par jeans jag inte använt på hela resan mer än kanske två gånger. Tom fick en parfym som jag tappat bort locket till. Och Dave fick en skjorta jag knappt använt. Var även tvungen att rensa ut ett gäng t-shirts och lite andra tröjor.
Jag fick skjuts till flygplatsen av min kompis Wilson och hans far Dean. Väl där visade det sig att min ena väska var överviktig. Man får ha 50 pounds per väska. Jag hade två väskor. Den ena vägde 25 den andra 60. Efter några svettiga minuter då jag fick kasta om allt från en väska till en annan släpptes jag igenom med en väska som vägde 30 pounds och en som vägde 55. Tillsammans höll de ju sig under gränsen.
Jag är ganska van vid flyglatser och proceduren vid säkerhetskontrollen, även fast den är olika i varje land. I USA måste man ju ta av sig skorna. Minns den otroligt sura luften vid säkerhetskontrollen på Newark Airport i New York. Skulle verkligen inte vilja jobba där. I Kanada behöver man inte göra det. Tur är väl det, så slipper man klökningarna. Men denna gång hände något mig för första gången. Min annars så klart lysande gröna lampa slog om till rött och metalldetektorn slog larm. Hade detta hänt mig i början av mitt flygande hade jag nog blivit lite nervös, trots att jag inget gjort. Men nu sträckte jag bara lugnt ut armarna utan att ens bli tillsagd. Jag var grön.
Satt och läste en bok jag köpte på flygplatsen, alltid bra att ha något att göra när man väntar, när högtalarsystemet talade om för mig att passagerare med barn eller som behöver hjälp med ombordstigningen nu kunde borda planet. Även passagerare som sitter vid nödutgångarna kunde stiga på. Det var jag det. Nödutgång alltså.
För första gången lyckades jag få tag i nödutgång. Vilken lyx. Jag kunde sträcka på benen och luta mig bakåt. En av flygvärdinnorna hade nog hoppats på att bli stå-upp komiker. Hon gjorde en välkommet annorlunda säkerhetsgenomgång. Men jag var inte på humör för att skoja eller prata med främlingar. Det är jag sällan på flygplan. Speciellt inte om jag flyttar från en plats där jag skaffat mig gott om nära och kära som jag kanske aldrig kommer se igen.
Flygningen var väl som alla andra. Jag stundom sov, stundom tittade på färdplanen på den lilla skärmen framför mig, och stundom drack ett glas cola och tuggade på några knapriga snacks.
Framme vid flygplatsen plockade jag upp mitt baggage och lät så alla veta att jag landat. Ringde upp min före detta chef som flyttat hit. Stämde träff dagen efter på hans nya jobb.
När jag samlat ihop baggaget stöter jag på en irländare som frågar om vi ska dela en taxi. Varför inte? Men vi hade inte planerat att baggageutrymmet på taxin skulle vara för litet för all vår packning och det slutade med att vi blev tvugna att betala $12 extra. Våra försök att slippa ifrån denna avgift var meningslösa.
Sista jag såg av Sophie innan avfärden
Downtown Toronto
Vaknade morgonen efter på mitt hostel. Tog min kamera och vandrade runt på stan. Fick ett par bra bilder. Jag kollade upp vädret innan jag gav mig ut. Och tur var det för som ni kommer kunna se på bilderna såg det varmt ut. Men i själva verket var det -5. Med vinden kändes det som -11. Men det var värt de rosiga kinderna.
Sprang på en uteliggare utklädd till byggarbetare med trumpinnar och en vodkaflaska på fickan. Han visade mig en byggnad jag kunde klättra upp på och ta bilder. Var först lite tveksam till om jag skulle följa efter denna slitna person men inget i hans röst avslöjade något ont uppsåt så jag tänkte: "Man lever bara en gång. Varför inte ta chansen?" Fick ett par rätt bra bilder på taket. Min favorit var när han klättrade upp på en ca 20 meter hög skorsten och ställde sig där uppe. Han lyckades tappa sin vodkaflaska när han skulle klättra ner. Men lika glad var han för det. Han önskade mig lycka till med livet och vi gick åt varsitt håll.
Yeah! I'm surfin' the chimney!
Tog tunnelbanan till Daves jobb. Min före detta chef och fortfarande gode vän. Han bjöd mig på middag och gav mig $70 tills jag fått ett jobb. Pengabrist lider han inte av som diamantförsäljare åt Spence Diamonds. Det gör däremot jag. Jag har räknat på det och jag måste skaffa mig ett jobb inom två veckor annars blir det flyget hem för min del. Inte för att det kommer göra så stor nytta med tanke på att det är ännu värre hemma. Men jag kommer ju i alla fall ha familjen att bo hos. Får väl jobba åt dem. Men det hoppas jag att jag inte ska behöva göra. Toronto har fångat mitt intresse och på nytt tänt flamman inom mig. Samma flamma som mot slutet av min tid i Calgary nästan slocknat helt. Jag hade mycket skoj där, men jag föredrar Stockholm.
Toronto däremot är en helt annan historia. Här har vi en stad i min smak. Höghus, affärsdistrikt, underhållningsdistrikt, walk with the stars, restauranger, barer och pubar i överflöd. Bil är ingen nödvändighet här som det var i Calgary. Här finns tunnelbana, spårvagn, bussar och pendeltåg. Här finns NHL laget Toronto Maple Leafs, här finns det enda kanadensiska NBA laget Toronto Raptors, här finns det enda kanadensiska MLS laget Toronto FC, här finns det enda kanadensiska MLB laget Toronto Blue Jays. Att Kanada enbart har ett lag i NBA är ganska intressant. Speciellt som basket uppfanns i Kanada.
Nu har jag inte så mycket mer att säga. Jobbjakten är i full gång. Boende tar jag i andra hand denna gång. Har ju en säng på ett hostel med bra läge. Lite dyrare, men hellre det än att inte ha något jobb. Man får ju prioritera. Jag utlovar ännu ett inlägg så snart jag vet mer om jobb.
Håll utkik efter mer!
CN-Tower i bakgrunden.
Spårvagn
Ser nästan ut som sommar
Kommentarer
Postat av: Peter PC Carlsson din käre fader
Det var verkligen härligt att prata med dig i går kväll. Men de sex timmarnas tidsskilnad tog ut sin rätt på småbarnspappan och när klockan närmade sig ett på natten så kroknade den gamla fadern.
Hoppas verkligen att du finner något som ger dig inkomst så att du har möjlighet att fortsätta att vara kvar i den stad du just har funnit.
P.S. Du har ju dina aktier du kan sälja, eller har du redan gjort det?
Postat av: ingrid karlsson
Vi håller tummarna för dig Beppe så du snart får jobb.Det är duktigt av dig att du har klarat dig
så som du har gjort Det finns dåligt med jobb här
också,Det är många som väljer läsa vidare nu när
läget är ,som det är.Har det så bra tills vi hörs.
Hälsningar från oss i Sweden
Postat av: peter pc carlsson
Det är inte direkt varje dag du uppdaterar din blogg. Jag har just gjort det längsta uppehållet hittills i min blogg, hela nio dagar. Men jämfört med dig så är det ju riktigt ofta ;-)
Trackback
